De sista skola bliva de första

Vi lever i en mycket intressant och spännande tid. De gamla staterna och maktsystemen håller på att ifrågasättas, och i sina svagaste punkter på att bryta samman totalt. Detta orsakas i viss mån av dagens globalisering, och kommer att tvinga fram självorganisering byggd på frivillighet, något som vi kan se positiva exempel på från dagens Somaliland till Ukraina 1918-1919, Katalonien 1936-1939, och Argentina under början av 2000-talet. Nationalstaten, och med den kapitalismen, kommer att bryta samman först lokalt, sedan regionalt och sedan globalt, i och med att de befolkningsmassor som den ekonomiska utvecklingen genererat fram i tredje världen kommer att bli omöjliga att försörja genom den kapitalistiska distributionsmetoden. Ingen statssocialism kommer heller att vara möjlig.

Statens främsta fiende är förutsättningen för allt liv, entropin.

Tredje världens massor, fyllda med vidskepelse, okunnighet, och rättmätig aggression mot de som har, kommer att rasera först statsordningen i sina egna länder, och sedan i miljarder invadera västvärlden, raserande staten i en förstörelseorgie som kommer att vara lika brinnande som vacker att titta på.

På många sätt är tredje världens folk, trots hederskulturer, medeltida seder, talibanism och sexualmoralism, friare än västvärldens folk. Det är för att de lever i ett dynamiskt och levande tillstånd av kamp för överlevnad, vilket tvingar dem att aktivera de instinkter som den västerländska nationalstaten är så pass effektiv på att undertrycka. Palestinier som skjuter i luften med raketgevär i triumf är för mig en urbild av hur friheten skall se ut, och också en arketyp av motståndsbehovet.

Processen att förvandla tredje världens länder till nationalstater har misslyckats, lett till karikatyrer av stater som, förutom några unika fall, misslyckas med att engagera invånarna till att känna sig som medborgare. På detta sätt är Kongo, Somalia, Mali och Libanon definitivt friare än Sverige, i och med att staten inte är ett dominerande sceneri, och polisen är antingen korrupt, splittrad i fraktioner eller obefintlig.

Dagens tredje värld är i och för sig inte mitt ideallandskap, men det är ett nödvändigt steg för att bryta upp statens kulturdominans och upprätta sann frihet. Ett viktigt transformationssteg är upprättandet av motkulturer som varken är västerländska eller koloniserade, exempelvis i våra förortsområden, av stil Rosengård.

Rosengård är inte ett problemområde främst på grund av kriminaliteten, utan främst på grund av att en majoritet av dess befolkning inte accepterar den svenska statens överhöghet. Om vi eliminerade de patriarkala familjestrukturerna skulle vi få ytterligare ett Christiania, men ett verkligt revolutionärt fäste med kapacitet nog att verkligen göra Malmö till Skandinaviens Beirut, en i mina ögon önskvärd utveckling.

I alla fall, det verkliga avantgardet är de som är utanför, de vars arbete inte är värt något i kapitalismens ögon, trasproletariatet, horor, knarkare, psykfall, jordlösa bönder, HIV-smittade arbetare, talibaner. De har olika mål, men resultaten av deras gärningar kommer att bli en avantiistisk världsrevolution, som inom loppet av 50 år i grunden kommer att ha förändrat vårt samhälle.

Det avantiistiska imperiet kommer att vara ett statslöst vakuum, där fria nomadiska stammar, motorcykelklubbar, översexuella androgyna ungdomar, vildar från bushen, drömmare och bohemer kommer att leva ut och förverkliga sig själva. Det är ett samhälle för ungdomar, ett mobilistiskt samhälle, som fungerar som internet fast i verkliga världen.

De sista skola bli de första, som Jesus sade.